Panik
Jag har börjat känna mer panik.
Det är något nytt för mig, ångest har ju gått länge vid min sida men paniken.. som ett snäpp värre. Känslan av att man håller på att bli galen, att man inte klarar av mer.
Det går oftast över rätt fort.
Jag är rädd för att jag kommer få panik i andra situationer när det inte finns någon väg ut.
Få panik över att vara t.ex gravid.
Nu är jag ju inte gravid men vill ju bli det en dag, åtminstonde tror jag det.
Var övertygad förut men är nog inte det längre.
Känner mig så ostabil, är aldrig säker på något längre.
Inte säker på mitt förhållande, på mina livsval, på mitt jobb.
Har inga drömmar, mål eller ambitioner.
Bara ångest, en jävla massa ångest.
Vill inte jobba. Men är värre att vara hemma.
Själv med mina tankar och rastlösheten och utmattningen.
Ångest för att jobba, ångest för att vara ledig.
Ångest att inte utnyttja dagarna, ångest att slösa bort sitt liv. Ångest över att känna all meningslöshet.
Ångest att inte veta någonting.
Ångest för att ge upp en relation som man kanske ger upp endast pg.a. påhittade problem.
Ångest att vara med någon, ångest för att vara själv.
Ångest för att han kanske inte är rätt.
Igår fick jag panikkänslor igen. Panikångest.
Ibland vet jag inte om jag orkar, men försöker verkligen.
Har egentligen inget att klaga på.
Fina vänner, en fin pojkvän, fin lägenhet, bra jobb.
Men jag går sönder, lite mer, dag för dag.
Jag började med mina antidepressiva idag igen. Hoppas det hjälper.
